Beer Here Ammestout - en öl med attityd!

Christian Skovdal Andersen har lyckats skapa lite rubriker genom att göra öl med etiketter som varit minst sagt uppseendeväckande. Jag minns Tia Loca [Beer Here, RB] och Malus Pater [Beer Here, RB] som de två största exemplen. Generellt är hans etiketter genomarbetade och vackra, även om inte alla är så uppseendeväckande.

När jag var över i Köpenhamn på midsommardagen plockade jag på mig en massa bra öl, bland annat en från Christians Beer Here. Denna öl heter Ammestout och i beskrivningen ser vi att den är gjord enligt en tradition på 1800-talet där man gav en stärkande stout till ammande mödrar. Detta gjordes även i Sverige tills för inte allt för länge sedan. Jag tänkte brygga en närande stout till min fru så att hon kunde stärka sig efter förlossningen men vår dotter kom lite tidigt så det hanns inte med.

Ammestout är en milk stout förstärkt med kaffe, för att hjälpa till med sena nätter. Som småbarnsförälder vill jag ge ett tips till nästa gång Christian ska brygga denna öl. Just att hålla sig vaken på natten är inte problemet när barnet skriker och håller en vaken. Det är nog gott i ölen med kaffet, men behövs nog inte för vakenhetens skull.

Etikettens framsida skulle nog inte vara tillåten i Sverige, då den troligtvis avbildar en person under 25 års ålder vilket är förbjudet enligt Alkohollagen (1994:1738) 4 kap 8§ 2st. Founders Breakfast Stout hade lite problem med det också. Han kan argumentera för att barnet inte syns, utan bara är täckt med tyg men den går nog inte genom ändå tror jag.

Beer Here Ammestout [RB]

Utseende: Mörk vätska, högt ljusbrunt luftigt skum.

Arom: Halvstor arom. Mycket kaffe, nästan åt espresso och soya.

Smak: Halvstor smak. Återigen finns mycket kaffe, lite choklad och soya, men utan sältan. Eftersmaken ger mycket choklad.

Munkänsla: Kroppen är inte betydande stor, kolsyran är lätt och bubblorna små. Kroppen känns len och krämig. Ingen beska att tala om. Avslutningen är ganska torr.

Bättre: Ölen är riktigt stabil och god. Rekommenderas varmt. Balansen är fin och kroppen är len. Ölen går ner lätt och lämnar en trevlig känsla och eftersmak i munnen. Jag skulle definitivt köpa denna igen, även bara till mig själv! Den trevliga soyatonen gav mer karaktär och attityd till ölen, som matchar upp etikettens kaxighet.

Den ammande modern gillade denna öl. Jag vet inte om jag kan göra ett direkt samband med konsumtionen av ölen, men vår dotter hade sovit dåligt ett par veckor innan denna öl provades. Efter denna öl sov hon gott den natten och även de nästa påföljande nätterna.

Genom en oveteskaplig och overifierad studie med mycket begränsat urval, kan alltså Schnille och Schmak bekräfta att Beer Here Ammestout hjälper små barn att sova på natten! Adjö helgalna metoder för att sova hela natten, ta en stärkande stout bara så är det löst!


Daniel @SchnilleDaniel / Schnille på Facebook

Italien är ett av mina absoluta favoritländer. Klimatet är toppen. Naturen är vacker. Landets historia är mycket intressant. De har flera av världens duktigaste konstnärer. Maten hör till den absolut bästa i världen. Vinet likaså. Ölen är egentligen den enda plumpen i protokollet. Ett land med en så lång och fin mat- och dryckeskultur bör lyckas nån gång. När ägaren på Fish n Beer rekommenderade att jag skulle testa italienska Verdi Imperial Stout  slog jag till direkt. Kanske var det dags att stryka plumpen?

Birrificio del Ducato Verdi Imperial Stout

Doft: Liten doft, i alla fall för en imperial stout. Mörk choklad och lite kaffe sipprar fram. Aningens jordig.

Smak: Smaken är bra men enkel. Lite som en mildare mindre komplex Mikkeller Beer Geek Breakfast. Det är mest kaffe och lite lakrits. Beskan är lätt. Ölen avslutas med grönsakspuré, vilket inte passar in alls.

Köpvärd: Nej, den här var inte jättebra. Utan grönsakerna på slutet hade betyget visserligen tagit sig ett trappsteg upp. Det är dock långt ifrån vad man kan få ut av en imperial stout, och långt ifrån vad italienarna annars presterar smakmässigt. Smaken blev något bättre med kolapaj då grönsakerna försvann.

Jakten på god italiensk öl fortsätter. Ryktet säger att bryggarna på Revelation Cat ska vara duktiga. Har fortfarande inte haft möjligheten att testa någon av deras öl. Jakten fortsätter.

Dansk cross-over brewing: Spontanjäst rökrågstout och svart IPA!

Nu har det gått över en vecka sedan jag kom hem från Köpenhamn med två nya flaskor från Amager Bryghus. Jag besökte Ølbutikken [Schnille] och hade valet att köpa tre nyheter men valde endast två. Som jag berättade hade jag inga förhoppningar om att njuta av en Weißbier med Citrahumle, även om det lät skoj.

Idag blev det så äntligen dags att prova lite dansköl, mellan alla nya öl på Systembolaget och resten av mitt liv som ska ha lite uppmärksamhet. Jag börjar med den lättare ölen i sammanhanget, Amager RyeKing.

I maj i år var John Laffler från det amerikanska bryggeriet Goose Island på besök i Danmark. Då ska det givetvis bryggas lite samarbetsbrygd! Bryggvärldens vykort. Det blev en lättrökt rågstout. Jag gillar när man stoppar i lite råg i mäsken, det blir en lite "fluffigare" kropp tycker jag, för att använda en teknisk term. I detta fall är det lite mer än "lite" råg, nämligen 22% enligt beskrivningen. Kul!

De första 100 flaskor som såldes hade Goose Islandkapsyler, men då ölen släpptes den 21 augusti och jag kom dit den 25 augusti fanns inga sådana kvar till mig, utan jag fick en vanlig Amagerkapsyl. Det går väl bra, det är mest innehållet som räknas, även om etiketten är ganska stilig.

Amager Bryghus RyeKing [RB]

Utseende: Mörk ogenomtränglig vätska som ger ett stort brunt skum som i maklig takt tar sig ner mot ytan. Inbjudande.

Arom: Halvstor arom. Först upplever jag en stor syrlighet, som vinäger och Cantillon. Den dominerar doften. Vid sidan av detta finns tjära, choklad och lite rök.

Smak: Stor smak! Robust tjära och espresso. Vinäger efter detta, sen kåda. Lätt rök också, men syrligheten ligger och täcker ganska mycket.

Munkänsla: Robust munkänsla. lätt restsötma. Hyggligt tät kolsyrning och en hygglig andel beska som river kärleksfullt över tungan. Kroppen är ganska len och fyllig. Sympatisk!

Defekt: Ja, ölen är i mitt tycke defekt. Jag har inte lyckats läsa mig till att detta skulle vara ett nytt experiment i att köra en cross-over mellan rågstout och spontanjäst. Jag kan känna en trevlig öl i bakgrunden, men det är inte den jag har i glaset. Det är sådant som händer, denna öl är en levande produkt och då finns det risk att detta händer.

Här ser jag en stor nackdel i att handla internationellt. Jag skulle nog kunna gå tillbaks till Ølbutikken och få en ny flaska när denna är skadad, men ska jag lägga en hel dag och några hundralappar på det? Skulle inte tro det. Cross-overn får hamna i vasken, och jag får känna att jag rivit sönder 55 danska pengar (motsvarande dryga 70kr) i kallduschen. Härligt.

Vidare från kallduschen till en öl jag sett fram emot länge. Jag är ju, kanske som bekant, lite förtjust i stilen välhumlad mörk IPA. Den andra Amagerölen jag plockade med mig från den charmerande butikken var en svart dubbel-IPA.

På etiketten lyfter de fram huruvida en öl kan vara mörk och ljus samtidigt, Black India Pale Ale, men kommer också fram till att de inte är några teoretiker, utan praktiskt folk. Så blev det bryggt en öl som ser mörk ut, men har många drag av en dubbel-IPA. Har ni läst lite här tidigare vet ni att jag lyft upp just Black IPA [Schnille], men jag blir för varje dag som går mer av åsikten att de får kalla det vad de vill. Den som brygger har ju just den friheten, sen kan vi sitta och analysera och nörda ner oss i varför de har rätt eller fel. Det ändrar inte hur ölen smakar.

I Amager Double Black IPA kör de hårt på humlen. 200 IBU utlovas, för att inte tala om att den är torrhumlad så in i h...... Klurigt. Jag tror att de torrhumlat ölen så in i Hafnium. Vad tror ni? Sju bokstäver, första bokstaven H. Skriv i kommentarfältet! Roligaste svaret och motiveringen vinner ett pris! Inte öl, det får vi nog inte göra, men något annat skoj.

Amager Bryghus Double Black IPA [RB]

Utseende: Brun-orange vätska, som ser lite grumlig ut. Skummet är ljusbrunt, högt och fast. Det tar sin tid att sjunka ihop. Mycket vackert att drömma sig bort i!

Arom: Knappt medelstor arom. Ett första mycket distinkt inslag av nejlika. Efter ett tag ger denna bisarra sensation vika och fram kommer mogna blodapelsiner och en söt, rostad, ton. Grapefrukt och lätt lätt barr och kåda. Inbjudande!

Smak: Stor smak. En lätt syrlig men kraftig grape överöser allt. Detta övergår ganska omgående till härlig blodapelsin och lite rostad ton, typ kaffeböna, innan smaken försvinner ut till takterna av kåda. En lätt viff av alkohol hälsar på i det sista.

Munkänsla: Kroppen är hyggligt lätt och torr. Kolsyrningen är tät, nästan lite störande. Beskan som skall vara 200 IBU känns absolut inte så stor. Visst, man känner inte mer än runt 100 IBU, men jag tycker inte beskan känns stor alls. Tungan bränns nästan lite av alkoholhettan, men det är charmigt, inte alls obehagligt!

Bättre: Den känns som en Nitro [Schnille], fast ser lite mörkare ut och har en lätt rostad ton till. Jag gillar tonerna av torrhumlingen, och den härliga aromen skvallrar om att det inte gjordes allt för länge sedan. Vill vi ha humlebomber bör vi leta lokalt för att hitta färska grejer. Det är inte den bästa svarta IPAn jag smakat, några amerikanare har varit bättre, men det står sig väl i konkurrensen.

Nu åter till resten av mitt liv. Glöm inte att lämna roliga förslag på sju bokstäver, första bokstaven H i kommentarerna, och gå in och klicka "Like" på Schnille på Facebook. Jag är lite utlottningssugen, och vi har några roligheter planerade inför hösten.


Daniel @SchnilleDaniel / Schnille på Facebook

Torrhumlad schwarzbier

Varje år gör nu Avery en "Anniversary" brygd för att fira att de fyller år. Det blir lite olika från år till år. En snabb sökning på RateBeer ger tillkänna denna digra lista!

Avery Anniversary Ten [RB]: En American Strong Ale med fokus på siffran 10.
Avery Anniversary Eleven [RB]: En duppel IPA.
Avery Anniversary Twelve [RB]: En kryddig Saison.
Avery Anniversary Thirteen [RB]: En Weiß/Dubbelbock.
Avery Anniversary Fourteen [RB]: En torrhumlad maltig American Strong Ale.
Avery Anniversary Fifteen [RB]: En kryddad öl jäst med belgisk surölsjäst.
Avery Anniversary Sixteen [RB]: En Saison med tillsatt frukt.

Nu fyller de sjutton år och då får vi en torrhumlad svart öl (schwartzbier). Jag vet inte om jag skulle kalla det för revolutionerande direkt, men kanske typiskt för tiden? Det verkar vara på modet i USA (och bland amerikainspirerade bryggerier) att humla upp svart öl. Jag gillar det, det finns grym öl inom den nya, lite otydliga stilen, och det finns mycket utrymme att utvecklas! Jag är inte lika säker på om just schwartzbier är rätt stil att humla upp.

I CDA/Black IPA [Schnille] finns ju oftast en större maltig/chokladig kropp som kan bära upp mycket humle. Detta gör ölen balanserad och angenäm. Schwarzbier tenderar att vara torr och mest mörk i utseendet, min farhåga är då att den blir lite som jag upplevde Nils Oscar Brown Ale [Schnille], obalanserad åt det humliga hållet.

Nu kommer det vanliga dravlet om amerikansk humlig öl. Ni som inte är intresserade av diskussionen, fortsätt till recensionen bara. Torrhumling är mycket flyktigt. Det är aromen man påverkar, och Brown Alen är mer obalanserad åt beskan, inte humlearomen. Kommer torrhumlingen ha överlevt sedan buteljeringen i maj 2010? Visst är det ett annorlunda öl vi provar idag än det vi skulle provat om vi var i Colorado när ölet tappades, men jag kan inte göra något åt detta tyvärr. Bara hoppas.

Avery Anniversary Seventeen Dry-Hopped Black Lager [RB]

Utseende: Djupt röd vätska, alldeles klar. Högt mörkbeigt skum som lägger sig sakta.

Arom: Stor arom. Choklad, lite russin, tobak, lite kallt kaffe. Efter ett tag en lätt ton av alkohol. Efter en stund i glaset (högre temperatur) blir alkoholen dominerande.

Smak: Halvstor smak som utvecklas i munnen! Först kommer kåda, sedan lite choklad och tydlig kallt kaffe och lite lite sötma, som sedan byts ut till en rejält pepprig alkoholeldighet. Inte spritig och felplacerad, utan eldig och bra! Avslutningen blir lite anonym, men känns nästan som nougat (eller är jag galen?) efter alkoholexplosionen, men den bjuder in till en till klunk.

Munkänsla: Kroppen känns förhållandevis liten. Detta är ingen tung maffig öl, utan är ganska lättdrucken. Den har en liten gissning till sötma men är i stort torr. Knastertorr egentligen. Tät kolsyrning, och ganska intensiv alkohol som lyfter upp mycket smaker och bränner lätt på tungan.

Bra: Ölen är trevlig och drickbar, humlig och chokladig samtidigt som jag märker en eldig passion som vill loss men som sitter fast. Det känns som en stor öl i en liten öls kropp och den stora ölen bara vill UUUUUT. Om man ska hålla på och förmänskliga öl.

Trevlig schwarzbier, jag är inte jätteförtjust i stilen själv, jag vill ha mer fokus på det mörka och inte så mycket kolsyra som det 'ska' vara i lageröl. När jag ser det svarta får jag associationer till porter, stout och inte minst imperial stouts.

Jag känner att min slutsats från att ha provat det jag tycker var intressant från släppet är att jag ska köpa mer Avery The Maharaja Imperial IPA [Schnille]. En flaska till tror jag blir lagom då jag har, eh, 'en del' till öl att prova framöver.


Daniel @SchnilleDaniel / Schnille på Facebook

En liten brun öl från Nils Oscar

Jag har ett gammalt förhållande till Nils Oscar, det ska jag direkt bekänna. Några år sedan brukade jag hälsa på min bror som bodde på Kungsholmen i Stockholm. Han ville alltid gå till någon av sunkkrogarna kring Fridhemsplan (ingen nämnd ingen glömd), för att det fanns billig öl. Jag tror det var 25kr för en stor stark. Jag hade väl då egentligen inget mot detta, utom att jag visste ett ställe som inte alls var så sunkigt och som hade fräsch och kul öl på fat. Stället heter Copperfields och ölen var Nils Oscar. Det bryggdes inte långt därifrån, gamla Kungsholms Kvartersbryggeri.

Hur som haver lyckades jag övertala honom att följa med och dricka bra bärs med mig. Enkelt gjort. Jag betalade mellanskillnaden mellan de 25kr han skulle betalat på sunkkrogen och vad han betalade för ett glas bra öl.

En annan anledning jag gillar Nils Oscar är att deras öl kan beställas styckvis från beställningssortimentet. Inget tjafs om att köpa 24 flaskor identisk öl, plocka ihop det du känner för och du får det levererat till till lokala monopolförsäljningsställe. Coffee Porter och Barley Wine [Schnille] är bra köp tycker jag.

Nils Oscar Brown Ale köpte jag för att jag gillar stilen, och att denna flaska var liten på tre sätt: Pris (19,90kr), volym (33cl) och alkoholstyrka (4,6%). Att jag blev lite såld på deras senaste Harvest Ale [Schnille] kan ha spelat in lite också. Denna öl har Fuggles- och Amarillohumle och enligt etiketten en rik maltkaraktär! Nu smaka!

Nils Oscar Brown Ale [RB]

Utseende: Mycket klar, nästan bisarrt ljusröd öl. Skummet är luftigt och cremefärgat. Några små bubblor tar sig mot ytan.

Arom: Hyggligt liten arom. Det som kommer upp är lätt av choklad, lite jordighet. Humlen är ganska närvarande och då särskilt med apelsin. I avslutet finner jag blöt kartong.

Smak: Större smak än arom, men fortfarande ganska lätt. Även här lite choklad med en trevlig ton av knäck. Smaken fortsätter med apelsinskal och tallbarr. Avslutningen är Nils Oscars hussmak, som man väl gillar eller inte.

Munkänsla: Lätt kropp, inte så mycket fyllighet. Beskan är enträgen och efterhängsam. Tät kolsyrning.

Köpvärd: Lite obalanserad åt det beska hållet tycker jag. Jag hade gärna sett en något maltigare kropp. Trevligt med lite lägre alkohol och mindre flaska, men man får nog äta en riktigt vild gryta för att få beskan att funka, och då kommer den lilla kroppen att vara för liten.

Just denna öl låter jag nog bli i framtiden, tyvärr. Jag får ta och plocka på mig den större, dyrare och starkare Mikkeller Jackie Brown som är en alldeles lysande Brown Ale i mitt tycke.

Någon som har plockat på sig denna öl? Vad tyckte ni?

Daniel @SchnilleDaniel / Schnille på Facebook